Konstigt att man kan älska känslan av ett oanvänt block?
Ett vitt randigt papper där varje bokstav formas omsorgsfullt och blir början på något nytt. Vackert, spännande, full av förhoppning inför de andra sidorna i blocket.

Men där någonstans i mitten på det första pappret så tar livet vid. Hastigheten, händelserna och huvudet. Snabbt rafsas bokstäverna ner på pappret. Anteckningar-ringar-understreck gör blocket till ett vanligt ordinärt block. Använt, begagnat och nyhetens magi har plötsligt flugit sin kos. 

Konstigt att man kan älska känslan av att sudda?
Det felstavade ordet eller den oinspirerande meningen är plötsligt bara borta och kommer inte tillbaka.

Bort är bort - Nytt har flytt.

Kvar är jag - helt oförbytt och lagom.

Är det enastående lagom att alltid gråta när barn sjunger?

Fan ta alla You tube-videos, talangjakter och jävla fantastiska barn.

Vi lagompersoner hyllar oss själva för sällan och när vi gör det är det alltid i praktiska ordalag, ungefär som vi skriver en cv eller går på arbetsintervju, men lite avstånd till att det där bra vi gör eller är. Varför inte bara sjunga högt och skråla ungefär som när man tog studenten:

- Fy fan vad vi är bra!